Älskad Teitur

Jag har alltid funderat över varför man fäster sig
mer vid vissa individer än andra. Det gäller både
människor och djur. Själv har jag haft många djur av
olika sorter i mitt liv och när de är borta minns man
en del av dem med stor värme, medan andra går
mera "spårlöst" förbi. Inte så att jag har tyckt illa
om dem medan de levde, mera att de inte rört vid
mitt hjärta på samma sätt och så är det med
människor också, tycker jag.

När det gäller hundar är det nog min fina, bruna
labradortik (som också var grunden i den labradoravel
vi bedrev på 1970- och 1980-talen) och min stora, vita
vackre pyrenéerhanne Faffe, som rört mitt hjärta mest.
Båda var mycket älskvärda och speciella hundar.

När det gäller katter, är nog min nuvarande bengal-
katt Skrället, det absolut mest speciella och underbara
jag träffat på i kattväg. Han är mycket älskad.

Så är det då hästarna. Det har passerat en del under
årens lopp, men även där är det ett par individer som
rört mitt hjärta lite mer än de andra. Den första var min
älskade silversvarte Grodan. Så älskvärd, så rolig att rida.
Så saknad.

Den andra är min nuvarande musblacke Teitur. Samma
varma hjärta som Grodan, lika underbar att rida och ibland
är de så lika i sättet att det känns lite kusligt.

Fortfarande undrar jag varför man fäster sig så vid vissa indi-
vider, för oftast är det varken de bästa eller de vackraste. De
har bara något väldigt speciellt! Och man är så himla glad att
man fått finnas i deras närhet - om än bara för en kortare tid.